[Danski]

Avtalslagen är tydlig och tämligen okomplicerad.

Har en part gjort ett anbud som är accepterat av motparten så är ni båda bundna enligt lag att genomföra affären. Alternativet är en förlikning där parterna kommer överens om att t.ex. strunta i affären rakt upp och ner eller mot viss ersättning.

Något avtal behövs inte, har motparten muntligt accepterat ett pris gäller det precis lika tungt i domstol även om det är svårt att bevisa vid nekande.

Handlar det om mycket pengar och de försöker dra sig ur på ett oschysst sätt så hade jag direkt pekat på lag 1915:218 och begärt att affären skulle slutföras.

[Fredrik-s]

Ursprungligen postat av Danski

Avtalslagen är tydlig och tämligen okomplicerad.

Har en part gjort ett anbud som är accepterat av motparten så är ni båda bundna enligt lag att genomföra affären. Alternativet är en förlikning där parterna kommer överens om att t.ex. strunta i affären rakt upp och ner eller mot viss ersättning.

Något avtal behövs inte, har motparten muntligt accepterat ett pris gäller det precis lika tungt i domstol även om det är svårt att bevisa vid nekande.

Handlar det om mycket pengar och de försöker dra sig ur på ett oschysst sätt så hade jag direkt pekat på lag 1915:218 och begärt att affären skulle slutföras.

Tack för förtydligande Danski!

Det var denna lagen jag hade i tanke även om jag inte visste att den existerade så "utförligt". Då vet jag hur jag ska bemöta fall motparten försöker slingra sig ut. Återigen, tack.

[Conny Westh]

Ursprungligen postat av Danski

Avtalslagen är tydlig och tämligen okomplicerad.

Har en part gjort ett anbud som är accepterat av motparten så är ni båda bundna enligt lag att genomföra affären. Alternativet är en förlikning där parterna kommer överens om att t.ex. strunta i affären rakt upp och ner eller mot viss ersättning.

Något avtal behövs inte, har motparten muntligt accepterat ett pris gäller det precis lika tungt i domstol även om det är svårt att bevisa vid nekande.

Handlar det om mycket pengar och de försöker dra sig ur på ett oschysst sätt så hade jag direkt pekat på lag 1915:218 och begärt att affären skulle slutföras.

Man kan inte tolka avtalslagen (http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19150218.HTM ) 1915:218 1. kap §1 så bokstavligt som du gör. Lagen skrevs (för 95 år sedan) långt innan telefonen och internets dagar och man förutsatte på den tiden att alla kommunikation skedde per brev, med långa ledtider så parterna hade gott om tid att tänka igenom sina skrivelser. Lagen har visserligen i vissa delar uppdaterats. Man bör dock ha en mindre strikt inställing till accept av pris. Jag skulle aldrig tolka det så snävt, i synnerhet inte när man håller på att förhandla om villkoren. Jag skulle snarare tolka det som kunden inte har accepterat villkoren som de framlagts utan att kunden vill förhandla om villkoren och jag skulle defintivt föredra att ha skriftlig påskrift av båda parter innan jag anser det vara ett affärsavtal som båda är överens om.

Om parterna håller på att förhandla om villkoren så har den tilltänka kunden inte gjort en accept och följaktligen finns inget avtal om köp!

Det faller på sin egen orimlighet att kunden skulle ha accepterat affären när man inte ens har förhandlat klart om vilka villkor som gäller för affären.

Om man tolkar detta så strikt så undrar man ju då under vilka villkor som avtalet har ingåtts? Jag kan garantera att ingen av parterna har samma syn på det. Sålänge parterna är oense om vilka villkor som gäller så har man INTE gjort en överenskommelse/avtal/accept.

Jag skulle tolka det somkunden hade sagt:

- Ditt erbjudande låter inressant och priset rimligt, låt oss sätta oss ned och förhandla om villkoren till ett affärvtal.

Det är ingen accept utan en start på en förhandling som i sin tur är en fas i säljprocessen. Själva undertecknandet är slutklämmen och säljprocessen avslutas först då.