[tartareandesire]

Ursprungligen postat av jayzee

+1, min åsikt är att tatueringar i överlag är fult och ger ett oseriöst intryck av "bäraren". Har man sitt/sina barns bild/namn är det OK.

Tycker det är en tämligen trångsynt inställning som jag hoppas folk kommer överge mycket snart. Idag har så pass många tatueringar att jag knappast tror någon seriös arbetsgivare tar hänsyn till sådant (utom mer extrema sådana förstås). Sedan tänker jag visserligen aldrig skaffa någon själv men det har inte med saken att göra.

Vad gäller motivet för just denna tatuering så är det inget som faller mig i smaken (föredrar tribals och lite mer avancerade mönster i så fall) men att diskutera vad man tycker om det är väl ungefär lika intressant som att diskutera musiksmak

[Hjorten]

Ursprungligen postat av tartareandesire

Tycker det är en tämligen trångsynt inställning som jag hoppas folk kommer överge mycket snart. Idag har så pass många tatueringar att jag knappast tror någon seriös arbetsgivare tar hänsyn till sådant (utom mer extrema sådana förstås). Sedan tänker jag visserligen aldrig skaffa någon själv men det har inte med saken att göra.

Och då är frågan vad "mer extrema sådana" är. För vissa är det att över huvud taget ha en (synlig) tatuering.

Visst kan jag förstå varför vissa kanske inte skulle vilja ha en tatuerad doktor/tandläkare/advokat, men det många verkar glömma bort är att man inte på något sätt är en sämre människa för att man har lite bläck under huden.

Personligen skulle jag inte tycka det var något konstigt alls att träffa på en läkare med båda armana fulla av tatueringar. Visst skulle jag bli förvånad, men åt det positiva hållet.

Många, icke-tatuerade, verkar även bekymra sig över att man "måste ha tatueringarna hela livet". Ja? Det är klart jag är medveten om det, och det är mitt val. En annan vanlig grej man får höra är att man kommer ångra sig. Hur kan personen i fråga veta det? Och vad spelar det för roll, egentligen? Återigen, det är mitt val. Inte någon annans.