[dAEk]

Ursprungligen postat av Nihilnovi

Kan bara hålla med, stör mig som fan på de som bara använder halva reply rutan av nån anledning så det blir så sjukt korta rader i en lång text, orkar aldrig läsa vad de skriver(b.la KristianE lr vad han heter)

Ska man verkligen kritisera andra när man själv inte lyckas sätta ihop ett par enkla meningar utan fel?

[guran]

Det som är lite underligt är att folk som gör mycket särskrivningar förmodligen är ganska medvetna om det. Frågan är då: vill de rätta till det eller inte?

Det är i princip bara att följa rådet att det inte finns två ord för en sak i svenskan. Nu finns det väl några men att råka skriva ihop dem är mindre risk än att ständigt skriva isär ord.

Bruket av "dem" när det ska vara "de" är så påfallande när jag läser en text att det kan bli väldigt irriterande. Trots det räknar jag inte med en 100% korrekt text här på WN.

Det är mer eller mindre tragiskt att läsa påhopp på sådana stavfel där vilken "idiot" som helst kan se att felstavningen beror på en feltryckning på tangentbordet. Tangenterna låg bredvid varandra. Varför ids man ens att svara på ett sådant inlägg?

Men i frågan om stavfel eller grammatiska fel ska accepteras tycker jag att det är en viss nonchalans mot läsaren när man inte vill eller orkar lägga ner lite tid på att få sitt inlägg så bra som möjligt efter sin egen förmåga. Vi kan mer om vi bara vill.

Det kommer nog alltid att uppstå situationer där vi behöver skriva korrekt och det kan vi bara lära oss genom vilja och övning.

Jag skulle en gång anställa ett par säljare. Den ena av dem skrev ett email till mig och förklarade att denne behövde en emailadress. Emailet bestod av fem meningar och inte en enda av dem var grammatiskt korrekt. Naturligtvis undrar jag hur det upplevs av de kunder han kontaktar om det korresponderas med en massa grammatiska fel.

När jag åker till jobbet och läser Metro hoppar jag över Kolumnen om språket inte har flyt. Då orkar jag inte läsa den. När jag läste engelska på högskolan var det väldigt viktigt att uppsatser hade en språk som var flytande. Varje ny mening skulle starta som en skarv av meningen innan och inte som två skilda enheter. Jag kan inte minnas att jag någonsin har upplevt samma behandling av det skrivna språket på svenskalektionerna i grundskolan och gymnasiet.