[tomas70]

Tänkte skriva av mig lite här och det kan bli en del läsning men jag känner att jag måste.

Jag skaffade en raskatt i början på 90 talet närmare bestämt den 8/3-1990
Denna underbara varelse kom att heta *Sotis*

Sotis är en följeslagare genom alla åren som ex
Pratar med en allt för ofta
Möter alltid en i dörren när man kommer hem i alla tider.
Sover brevid än och vill alltid säga godnatt när man ska sova.
Gillar allt utom kattmat
Dricker vatten inte bara ur sin vattenskål utan direkt ur kran då man drar på vattnet vart än i hemmet.
Ligger i knäna på en när man ser på tv.

Ja det är som att ha fått en liten son och skillnanden är i princip så genom alla år.
Sotis beter sig allt mer som en otroligt smart Hund eller till och med som en livs levande person (Barn)

Så har det varit genom alla år sen han föddes och kom in i mitt liv och den 24/7-91 träffade jag min nuvarande fruga som jag varit med sedan 91 och Sotis fick en mamma också *ler*

På senare tid så magrade han och vi upptäckte att han hade tandvärk och ersatte då hans mat till en annan så det gick bra att äta men ändå gick han inte upp i vikt vilket var konstigt.

Vart efter veckorna gick (Ca 3-4 veckor) så kom vi till den 29 November för knappt en vecka sen.
Jag fick en chock när jag kommer hem och märker att han från ena timmen till nästa blivit konstig och han pratar inte med en och har senare svårt att hålla balansen vilket får en att hamna i ett skräck tänkande.

Vad är det som händer med mitt "Barn" ???
Ringer Bagarmossens Djurklinik strax söder om stockholm och det verkar som han fått diabetes *vaaaa*
Okej tänker man och börjar söka info på nätet om detta med Diabetes och katter.

Ja allt verkar tyda på det och ringer dem igen och berättar hur han är och dem säger inte mycket utan vill att man kommer in med han så får dem titta på han.

Men vad kostar det ?
Ja att du kommer till oss med han så har vi en mottagningskostnad på natten som är 2080 kr och det är endast för att ta emot han.

Jaja. det får kosta men tar beslutet att vänta till 08,00 på morgonen den 30/11 eftersom kl är nu när jag ringde dem 20,30 så jag kan vänta och det gör nog gärna sotis också.

Men under tiden vi väntar lämnar vare sig jag eller frugan katten ur sikte för en enda sec och vi märker att han får allt svårare att gå överhuvudtaget.
Lägger han i mitt knä omkring kl 22,00 tiden och vid test omkring kl 23,30 så kan han inte ens gå rakt och misstanke om mycket högt socker så ringer jag igen till vetrinär där dem säger åt mig att ge han mycket vatten men han har svårt att dricka dessutom så jag måste ta fram en liten liten spruta och spruta sakta med denne in i hans mun.

Då drickar han bra men vart efter timmarna går så blir han sämre förrutom när jag håller han i famnen och går ut på balkongen och då blir han hur pigg som helst.
Tittar sig omkring och ser div folk på väg till sina arbeten etc.

Ja timmarna går och sotis blir allt slöare och när det är dags att åka till vetrinären kl 07,45 så är han som det verkar mycket trött eftersom jag suttit på golvet med han i nästan 10 timmar från kl 22,00 - 07,45 och pratat med han hela natten och försökt ha han kontaktbar etc.
När man pratade med han så svarade han inte mer än att han viftade på svensen.

Klart man är otrolig och mycket närvös att det är allvarligt men shit det kan väl inte vara så farligt eftersom detta kom så plötsligt så det är socker strul helt klart tänker vi så vi åker till Vetrinären och när vi kommer fram så ser Vetrinären bara på sotis och skakar på huvudet och säger att hans njurar är helt slut och vi måste avliva han vilket kommer som en chock som får frugan att skrika till hysteriskt och sedan svimma.

Kan inte fatta det men han säger att sotis är mycket sjuk och att rädda han går inte.
Tårarna bara strömmar ur ögonen och livet känns för första gången inte värt att leva.

Ja beslut tas om avlivining och jag är med hela tiden och säger farväl till min livskamrat sedan 14 år och 8 månander.
Frugan är helt förstörd och chocken är obeskrivlig.

Att vi kan bli så fruktansvärt förstörda i kroppen av ett djur och dennes död men ja vad kan man säga det var en underbar vän med en underbar personlighet som jag aldrig tidigare sett hos en katt iallafall.

Jag får lov att betala 890 kr för denna avlivning och tar med Sotis i en låda då jag aldrig skulle lämna honom där och dem gör vad dem gör med avlivade djur där.

Vi har lyckligtvis en Djurkyrkogård nån kilometer från oss och vi tar sotis ditt.

Jag sätter igång och gräver ett enormt djupt håll på ca 1,30 meter där jag sedan begraver min underbara son som har varit med mig så många år.

Detta känns precis som jag haft en riktigt barn som råkat ut för en allvarlig olycka eller sjukdom och avlider.
Lika lite som det går att ersätta en förlust av en son så går det inte att ersätta Sotis.

Denna varelse var för oss en som vi aldrig glömmer och minnet av han kommer att inom oss leva starkt kvar.

Har förlorat en far men saknaden är inte i närheten för så som vi saknar Sotis.
Men det är klart
Farsan har både sårat mig och skadat mig som liten (Psykiskt & Fysiskt) Det har ALDRIG Sotis gjort.

Trauma har klart uppståt efter Sotis då man gått in i ett sorgearbete som är otroligt jobbigt.

Saknanden.
Värken i bröstet
Svårigheten att sova som är hopplös för det går inte att sova förren man är så trött så man inte kan hålla sig vaken hur man än försöker och hitills är rekordet efter att sotis gick bort ca 43 timmar i vaket tillstånd innan man kunde sova och det är lika svårt än fast det gått några dagar nu.

Gråten kommer och hur stark man än är så är det omöjligt att hålla tillbaka utan allt måste ut och det är otroligt svårt detta.
Tomt ensamt ja det är mycket som gör en mycket mycket ledsen.

Ja nu orkar jag inte skriva mer utan tackar för mig.

Sotis
F - 90 03 08
D - 04 11 30

Efterlämnar oss i stor sorg och saknad.

[mypay]

lider med dig.. jag fäster mig snabbt vid djur och jag har en råtta (japp) som nu är 1.5 år.. jag är mycket fäst vid den då den..

nu har den börjat stressa upp sig och bli väldigt orolig samt att den verkar få astmatiska attacker ibland (den sitter och ser ungefär ut som när en katt fått en hårboll..)

Buren som den bor i är en gammal bokhylla som vi byggt en "grind" till av trälist och vanligt hönsnät. Den har lyckats bita sig igenom nätet samt dra loss det från sina fästen (hon är ett litet monster)

Så jag vet hur det känns.. jag har fått säga adjö till flera djur i mina dagar.. katt och hund.. och nu snart råtta..

bara och beklaga sorgen - och för att vara grymt förutsägbar - livet fortsätter.. det måste du också göra :|

[md-solutions]

Jag beklagar, väldigt tråkigt när sånt här händer. Plötsligt så försvinner människor och djur ur vår närhet. Utan någon egentligen anledning. När jag var 15 år så dog en av mina vänner i samma ålder, det var jobbigt. Jag tror inte det är någon större skillnad på människor och djur, man hyser nog lika stor kärlek till båda. Djur skänker sådan gläde.

Och det glädjer mig att man kan tala om sånt också på ett forum som detta.

Beklagar verkligen

/Mattias

[Davve]

Beklagar, jag har varit med om kattförlust jag med men inte på samma sätt, men vet hur det känns.. Hade en liknande kisse som var hur sött som helst, han var inte heller som en katt. Han ställde sig alltid i en dörr och ville man skulle kasta små bollar. När man gjorde det så fångade han dessa bollar som en målvakt:... En annan sak är att han alltid satt på mitt akvarium och åt min afiskar, sen kom han med halvdöda firrar och la de vid mina fötter och ville få beröm.... När jag började jobba mycket så hade jag inte tid för kisse och tyckte synd om den som var hemma ensam hela dagarna och sena kvällar. Gav bort den till en tjejkompis som redan hade 3 katter, men då förlorade han sitt rätta jag och blev en vanlig katt. Saknade han jätte mycket i början, han var ochskå som mitt barn.. Var alltid med mig när jag gjorde saker, tapetserade jag så var han och hjälpte till att pensla klister på tapeten med sina tassar oasv osv... Djur är det bästa ssom finns

[Syversen]

Är också djurtok och vet hur det känns. Värst är det med folk som aldrig haft ett djur i hela sitt liv och inte för sitt liv kan förstå hur man kan sakna eller för den delen göra så mycket för sitt djur när det lever.

Är man djurmänniska kan man på de år som de flesta husdjur lever smälta ihop mycket, precis som med en människa. Men som sagt, krävs en djurmänniska för att förstå.

Kastar manligheten och erkänner att jag blir tårögd av ditt inlägg. Nä, nu ska jag nog krama hunden och klia mina kakaduor under hakan en stund.

Beklagar verkligen.

[magiana]

Beklagar sorgen. Det är ju just det här som är det värsta med att ha djur. Man växer ihop och blir som ett, sen en dag så finns de inte där mer. Saknaden blir enorm, som om man mist en del av sig själv. Jag bävar för den dagen då min hund kommer att gå bort, men det är föhoppningsvis flera år framåt i tiden. Jag har förlorat många djur genom åren men jag har nog inte kommit så nära dem som min nuvarande hund. Vi är tillsammans jämt och jag saknar henne om vi är ifrån varann bara några timmar.

Min förra sambo hade en häst som vara hans allt. Hästen var pensionär de sista åren av sitt liv men tillslut orkade inte benen längre. Hon hade reumatism. Min sambo sa (innan hästen dog) att om det inte hade varit för att han hade anhöriga och andra djur att ta hand om skulle han så skulle han ha ta livet av sig samtidigt som hästen avlivades. Så mycket älskade han henne. Efteråt sa han att hennes död var värre än när hans föräldrar dog. (Han hade en mycket god relation till sina föräldrar.)

Jag förstår din sorg fullständigt och tyvärr kommer det att ta tid innan tillvaron normaliseras. Sorgearbetet måste få ta sin tid men förhoppningsvis kommer du så småningom kunna tänka tillbaka och se de ljusa stunderna och vara tacksam över den tid ni har fått tillsammans.

[Helena]

Tomas, det var verkligen tråkigt att höra! Jag lider med dig. Jag har också haft en älskad katt och vet hur ont det gör. Sorgen och saknaden satt i länge och tomrummet försvinner aldrig riktigt helt. Djur är speciella, för de bara ger - de tar aldrig. De finns där alltid jämt och sårar en aldrig eller gör en besviken.

[Storen]

Hejsan Tomas!
Tack för ett mycket fint inlägg om Sotis... Han är väl värd att lyftas fram i detta forum..
Jag gör som Syversen och gosar med vovven en stund...

[ghis]

Usch vad tråkigt! Lider med dig *kram*

Har för ett litet tag sen också förlorat min katt.. Hade henne i cirka 11-12 år.. Sen för cirka ½ år sen fick hon någon slags tumör i näsan och började nysa hysteriskt med blod så vi var tvugna att avliva henne :/

RIP Stina och Sotis!

[tomas70]

Först vill jag tacka er alla underbara personer som svarat och som verkligen kan förstå hur man känner sig och framförallt hur man mår efter en sån här förlust.

Saknaden är väldigt jobbig och dem minnen man har är det som gör att man känslomässigt inte kan hålla tillbaka tårarna.
Jag har städat bort massa saker men saker som han alltid haft hos sig är omöjligt att ta bort nu utan dem får vara framme en tid till för vi måste komma över detta mer innan man kan gå vidare.

I och med alla svar från er som känner med mig / oss så känns det mycket lättare på nåt vis eftersom man då inser att det faktiskt finns personer som vet exakt hur man mår och känner.

Ett stort tack också till er killar / Män som verkligen kan vissa känslor och blottar er på detta sätt för att många tycker att män gråter inte.
Eller ska inte gråta etc men såna känslokalla personer betackar man sig för.

Ha en riktigt trevlig 2 advent och ha en god jul för det tänkar jag försöka ha och denna jul tillägnas för min del till Sotis och alla andra djur.