[teddyjohan]

Ang. brott och straff så är det ett axiom att hårda straff aldrig har lett till minskat antal brott på samhällsnivå. Nog för att det avskräcker en liten skara yrkeskriminella, men det finns en stark statistisk korelation mellan socioekonomiska faktorer och kriminalitet. Jämför man siffrorna för varje år under 1900-talet så ser man tydligt att rapporterade brott aldrig minskat efter höjda straff men däremot alltid har minskat efter sociala reformer, i direkt proportion till reformen ifråga. Detta vet man med absolut säkerhet inom den krimonologiska vetenskapen; men så länge som politiker kan scora populistiska poäng så kommer debatten aldrig ta slut.

Jag tror snarare att det, sett ur detta högre perspektiv, är så att lagarna måste anpassas och modifieras oftare än tidigare. Ett (måhända dåligt) exempel är debatten om LAS; där många moderater (jfr årsstämman) antar extrempositionen att den ska skrotas helt och sossarna antar den andra extremen att den ska kvarstå oförändrad. Lagar speglar samhället och måste, i mitt tycke, revideras från tid till annan för att reflektera medborgarna ur ett demokratiskt perspektiv.

Just näringsförbudet tycker jag är ett bra verktyg för att agera mot oseriösa aktörer, men dessa lagar borde kanske byggas på både på bredden och höjden för att man ska kunna komma åt, och varaktigt hindra, oetiska näringsidkare, även om de använder bulvaner. Traditionellt har ju ekonomiska brott mycket lägre straffskala än våldsbrott eftersom straffet ska reflektera brottet. Det är förvisso logiskt, men det gör ofta lagen något tandlös. Med detta menar jag förstås inte att hårdare straff skulle hjälpa generellt; men om en oetisk aktör bara kan bötfällas för ett visst agerande, och tjänar in betydligt mer än böterna, så är böterna verkningslösa av uppenbara skäl.

Om en säljare från YREG ringer och erbjuder en svindyr webbsite, då kan man säga nej utifrån den information man har. Men om man inte är insatt och någon ringer och lämnar falsk information om att någon håller på och snor min domän; då är det inte rimligt att utgå ifrån att man har friheten att säga nej utifrån den information man har. I psykologiska termer står begreppet frihet alltid i direkt relation till den information man själv har - m.a.o. om jag har (felaktig) information som antyder att Alternativ A är bäst, men annars skulle valt Alternativ B, så är är mitt val inte fullständigt fritt.

Tills att riksdag och regering börjar bry sig kanske fler branschorgan vore en lösning; med specifika kvalitetsmärkningar som man går ut med tillsammans?