[zoran]

Det jag gillar mest med linux är självaste tänkandet. Grundprincipen är att ha applikationsinställningar i lättändrade, lättåtkomliga och lättförståliga konfigurationsfiler i textformat. Ofta är de vettigt kommenterade och lätt att ändra i även om det är första gången. Nu på senare tid har det visserligen kommit guis som använder egen databas som sedan bygger konfigurationsfilerna, men det undviker jag som pesten.

Säkerhetsmodellen är bra på linux. Det är vattentäta skott mellan olika användare och man vet vem som äger vad och vem som får läsa vad. Multiuserfunktionaliteten kom till windows i och med windows NT, och känns som en patch.

Att fler användare skulle kunna använda en enda maskin som server går men då får man _köpa_ terminal server licenser, vilket kostar mumma.

Att installera och sedan avinstallera program, fungerar på Linux. Ett paket äger massa filer, och tar man bort paketet, försvinner filerna. Även om man tycker att det är jobbigt när man installerar program, att pakethanteraren klagar över saknade "dependencies", så är det bra att ha dependencies separat. I windows, får man ofta massa dll-filer. En del gör samma saker. Program man avinstallerar, lämnar ibland kvar filer. Resultatet är att windows "mår bra" av att installeras om då och då ifall man gjort många programinstallationer och avinstallationer. Jag har tom varit med om att man i stora windows nätverk haft schemalagd ominstallation för windowsklienter. Det är totalt fel tänkt.

Likaså har jag möjlighet att styra var programmet ska lägga in ALLA sina filer ifall jag installerar från källkod. Då vet jag, att om jag tar bort katalogen jag installerat till, så finns det inga spår av programmet på systemet.

Använder jag pakethanteraren för att installera program, kan jag ta vilken fil som helst, och ta reda på vilket paket filen tillhör, när det senast använts, vilka paket använder filen osv osv. Det är inte möjligt i Windows.

Det innebär att Windows är svårare att underhålla.

Anpassningsbarheten är bättre i Linux. I och med öppna standarder och inget "hysch hysch" med API-er är det lätt att skapa mjukvara och modifiera befintlig mjukvara för egna ändamål. Vill man ha något gjort och det inte finns färdigt, tar man något som gör nästan det, och gör lite ändringar. I Windows, går inte detta. Dels är inte kulturen sådan att man sprider källkod utan förkompilerad share-/freeware och dels är det inte säkert att man hittar lätt, hur API-et fungerar.

Windows fungerar fint som en arbetsstation för någon som vet hur man arbetar bra och inte gör massa experiment på den. Jag använder Windows många gånger när jag jobbar med bildbehandling eller liknande. (Ja, inte minst spel). Däremot är det lätt att "klanta till det" i Windows. Ständigt får jag telefonsamtal "snälla kan du komma och titta på min dator, den är jättekonstig. Jag har inte rört någonting". Och sen hittar man både den ena och den andra systemfilen som är borttagen.

Och slutligen Windows gillar att käka minne. Jag kan inte få Windows att göra det jag vill göra utan att starta upp grafikläget som äter upp halva datorminnet för frukost. Det är så dålig överblick över olika "services" så att man inte vet vad man kan stänga av och vad man måste ha igång att ha maskinen fungerande.

I Linux kan jag köra i olika runlevels och bestämma själv om jag vill ha massa minneshungriga grafiska GUI-s igång eller inte och ändå fungerar min maskin då som jag vill.