[Conny Westh]

Jag syftar egentligen bara på att man måste vara säker på vem som skriver på avtalet och vem som gör dumheterna. det kan mycket väl vara olika personer och då måste man vara säker på att man "starffar" rätt person.

Jag vill inte överdriva problemet, men en viktig del i detta är att man bör ha ett skriftligt avtal med kunden när man startar tjänsten (om man inte har en säker certifikatlösning med exempelvis bankID eller liknande). Ett enkelt klick i en checkbox är inte likvärdigt med en underskrift, vare sig elekronisk eller skriftlig med nammteckning i orginal. Inte heller att man anger en kod som visas på sidan med förvrängd text (som används för att skydda sig mot registreringsrobotar) är att betrakta som en giltig signatur, man kan absolut inte med någon som helst säkerhet identifiera användaren på det sättet.

För att säga upp ett konto har det genom domstolspraxis definitivt fastslagits att det är orimligt att begära skriftlig uppsägning om inte avtalet ingicks skriftligt. Om avtalet ingicks skriftligt och det där finns en klausul om att avtalet måste sägas upp skriftligt så kan det vara rimligt att begära skriftlig uppsägning.

Min personliga tolkning är att det är fullt rimligt att leverntören har rätt att stänga av en användare eller ett konto om lagöverträdelser sker, men jag anser inte att leverantören har skyldighet att göra en egen analys och ta ett självständigt beslut om avstängning. Om däremot en domstol utfärdar ett föreläggande om avstängning anser jag leverantören har skyldighet att utföra det domstolen förelägger.

Sen är det ett verkligt problem att avtalen är så långa och komplicerade att ingen användare bryr sig om att läsa dem. Användaravtal förekommer så frekvent idag att man måste klicka Ok i en ruta i snart sagt varje kontakt med en leverantör på internet.

Det skulle inte förvåna mig om det, i sinom tid, kommer ett domstolsutslag på att det är orimligt att en vanlig outbildad användare ska kunna sätta sig in i dessa komplicerade villkor (men det är mest en filosofisk reflexion).

Det kan ju knappast vara rimligt att förstå 20 sidoga avtal (för att använda en gratistjänst på internet).

En lösning är givetvis att göra mycket enkla avtal som är fullt rimliga och "snälla" men som ändå ger leverantören rätt att stänga av användaren vid vissa överträdelser (som lagbrott (men det ska bevisas av leverantören annars kan det vara förtal)).

Om man har en skrivning om lagbrott så är det rimligt att man som leverantör måste göra en polisanmälan vid varje misstanke om lagbrott, sen är det polisens sak att utreda. Lägger då polisen ned undersökningen, ja då måste man i konsekvensens namn släppa in anvädaren igen, ingen får dömas av annat än domstol i en rättsstat.

Om åklagaren går vidare och får personen dömd för "brottet" då har man haft fog för sitt agerande som leverantör, annars om personen frias kan leverantören bli skadeståndsskyldig.

Allt detta gäller om man INTE skyddar sig genom en adekvat avtalsskrivning som är juridiskt hållbar.