[Magnus_A]

Arbetsrätt är riktigt krångligt. Den som idag har en anställning kan sägas upp av två olika orsaker: arbetsbrist, personliga skäl (=misskötsel ) eller avskedas (ej lika med uppsägning) direkt vid grov misskötsel.
Innan man säger upp någon ska omplacering prövas eller utredas.
Reglerna ska skydda den anställde men är fulla av kryphål. Så är till exempel sjukdom inte ett personligt skäl, men kan leda till arbetsbrist. (det finns inga arbetsuppgifter som passar den sjuke) och man kan bli uppsagd på det viset.
Personliga skäl är också en djungel som inbjuder till tolkning och omtolkning.
Därför försöker man göra det till en arbetsbrissituation när man vill bli av med folk. Eftersom uppsägning vid arbetsbrist ska ske enligt förtursregeln (sist in först ut) så kan man laborera med arbetsställen (varje arbetsställe har sin egen förtursordning). Dessutom förekommer en massa tilläggsregler i olika kollektivavtal som gör det ännu svårare att hänga med.
Vad som specifikt skiljer svensk arbetsrätt från många andra europeiska länder är möjligheten att säga upp folk pga arbetsbrist vid t ex fabriksnedläggningar. I många andra europeiska länder får man betala dryga skadestånd till fast anställda när man i Sverige kommer undan med 2-6 månaders uppsägningstid.
I praktiken är det inte svårt att säga upp specifika personer, men det kräver en hel del trixande för att lyckas. Den lokala fackföreningens inflytande är också stort. Om de inte vill/orkar driva en medlems fall så ligger han i stort sett ogill, det blir mycket svårt och dyrt för honom att driva process utan fackets hjälp.
Om facket driver process så blir det jobbigt för företaget, ta Byggnads t ex. Det är alltså ett lotteri för alla inblandade, och det ligger knappast i företagens eller de anställdas intresse. Möjligen kan man säga att fackföreningen är vinnaren i det svenska systemet.