Om man förhandlar och kommer överens om pris osv över e-post, visst är detta avtal då bindande enligt svensk lag?

Det är lite svårare att bevisa än ett "riktigt" undertecknat avtal. Men det ska vara giltigt, ja.

Mycket lättare att bevisa än ett muntligt iaf ;D

Jodå,

avtal över epost är fullt giltiga. Det har till och med avgorts i domstol att så är fallet. En rekommendation är dock att skriva ut mailet på papper och spara det i en pärm ändå. Det har exempelvis en advokat gjort när en klient lovade viss ersättning men sen ändrade sig klienten. Advokaten kunde dock visa upp det utskivna mailet och gjorde därmed troligt att klienten hade ingått ett avtal.

Det är dock alltid säkrare med ett skriftligt avtal med namnunderskrifter i orginal där båda parter undertecknat. Gärna med ett par vittnen oxo.

Det är ju relativt enkelt att faktiskt "förfalska" ett mail om man så vill.

Nu diskuterade vi giltigheten, och då räcker ju som bekant muntligt avtal... Att det finns massor sätt att förfalska och mygla, det är ju något annat...

Ja, precis...

Det börjar ju faktiskt bli ganska förlegat att skriva under med dokumenten numera. Allt fler nöjer sig med e-post, telefoninspelningar etc (alltså distansierat) för att ingå avtal...

Vad man skulle kunna göra möjligen är att maila över ett dokument som skrivs under av mottagaren som då postar detta avtal tillbaka till avsändaren. Då handlar ledtiden om 1 dag egentligen...

Elektroniskt id finns ju redan, en idé är att någon gör en tjänst där man kan ladda upp kontrakt och där man kan signa med sitt elektroniska id :D

Ett avtal är ett avtal och precis lika bindande, oavsett om det ingåtts muntligen, via epost, via sms eller om man skrivit ner det på papper och bägge parter kluddrat med sin namnteckning på papperet. I många fall behöver man inte ens ha ett avtal, det räcker bara med att bägge parter agerar som om man hade ett avtal för att det skall kunna tolkas som att man faktiskt har ett avtal. Enda undantaget (vad jag kommer ihåg) är fastighetsaffärer där affären inte är klar förens bägge parter har undertecknat avtalet.

Det enda som skiljer är hur man bevisar att man har ett avtal och att bägge parter förstått omfattningen av det. Gäller det ett muntligt avtal är det alltid knepigt. Det kan vara knepigt att bevisa omfattningen av ett avtal som ingåtts via epost med. Använder man lite luddiga formuleringar så kan den andra parten hävda att man inte förstått att ett avtal ingåtts. Men är mailet glasklart så är det inga problem.

I exemplet ovan med en klient som förband sig via epost att betala ett visst arvode så är det bara frågan om ett par ord som skiljer en förfrågan från ett löfte.
- Vad kan det tänkas gå på, kanske 1500 SEK/timme?
- Om det går på kanske 1500 SEK/timme är det ok.
- Jag kan betala 1500 SEK/timme.
- Jag betalar 1500 SEK/timme i upp till 100 timmar för dina tjänster

När har man förbundit sig att betala 1500 SEK/timme?
Jag skulle säga först när advokaten skickat en bekräftelse och man själv bekräftat advokatens bekräftelse.

Vad gäller avtal via epost så bör du som vill ingå avtal med en annan person (juridisk/fysisk) se till att det inte kan uppkomma osäkerhet i efterhand. I sådana fall är det inga problem med att ingå avtal via epost (eller sms för den delen)

Visst är det så.
Däremot är det så att ett muntlig avtal är svårt att bevisa, per mail är lättare och undertecknat dokument är det säkraste i dagsläget. Men det finns inga garantier. Ett undertecknat avtal kan ha förfalskade underskrifter; men är enligt min åsikt det bästa alternativet i dagsläget.

Grejen är ändå den att muntliga avtal som inte dokumenterats väger väldigt lätt. "Nej, det skulle jag aldrig gå med på. Du måste ha missförstått" får man höra fast det var glasklart från början. Det slutar med en massa problem och att motparten förts upp på min egen mentala svarta lista över personer att inte göra affärer med.

Poängen är att du bör använda dig av undertecknade avtal om du har möjlighet och avtalet är viktigt. Det bästa rådet är ändå att undvika personer som inte håller muntliga avtal - de kommer förmodligen att krångla även med skriftliga.

Du har alldeles rätt Jonny, men jag såg på det ur ett rent juridiskt perspektiv, där alla dessa varianter på avtal är lika giltiga. Det är ju dock som du säger, det kan bli betydande svårigheter att bevisa avtalet om det inte finns dokumenterat.

Ett annat problem är om den som undertecknat avtalet inte är behörig att göra det.

Då hamnar man alltid i intressanta diskussioner :)

/Mattias

Om någon är behörig eller inte spelar mindre roll. Om någon anställd ingår ett avtal med dig så är det ett gällande avtal, att det sedan inte var korrekt enligt den interna delagationsordningen på företaget, det är inte ditt problem (men det händer att företag försöker slingra sig ur med detta som argument, men hittills har inte någon lyckats med det hos oss.

Ett avtal är ingånget mellan två juridiska personer och att man hos den ena juridiska personen inte kan hålla reda på sin personal är trist för dem, men ändrar inte avtalssituationen).

Om man däremot kan göra gällande att det säljande företaget visst att den man slöt avtalet ej hade behörighet därtill så kan man tänka sig att avtalet kan bli ogiltigförklarat i ett senare skede, men det kräver nog rätt mycket ändå.

Detta är direkt felaktigt. För att någon som ej är firmatecknare el. VD och ej har någon annan fullmakt (exv. skriftlig) ska kunna ingå ett avtal för en juridisk person krävs isf ställningsfullmakt och då finns ett antal kriterier (vid intresse se t.ex. Adlercreutz, Avtalsrätt I) som skall vara uppfyllda; överlag kan dock sägas att domstolar accepterar dylika fullmakter sparsamt.

Om vederbörande ej hade behörighet så saknas ett giltigt avtal och frågan blir då istället huruvida skadestånd ska utgå. Om du med "kan göra gällande" menar bevisa så skulle det inte utgå något skadestånd (jmf 25 § 2 st. avtalslagen).

Nu är vad som stipuleras i lag och vad som är praxis inte riktigt samma sak. Det är ytterst få avtal som ogiltigförklaras på grund av att obehörig person ingått dem. I de flesta fall är det tillräckligt att motparten handlat i god tro, dvs man har trott att den man ingått avtalet med hade behörighet att ingå avtalet, för att avtalet likväl skall gälla.

Det finns givetvis undantag, men de flesta ogiltigförklarade avtal handlar om avtal där en part handlat utan behörighet och den andra parten handlat i ond tro, dvs utnyttjat kunskapen om detta faktum.

Det är tydligt stipulerat i bland annat aktiebolagslagen vad som gäller för just AB, men det är nu än en gång så att verkligheten ser väldigt annorlunda ut än lagstiftningen...

Om du menar praxis som i juiridisk praxis ser jag inte relevansen i antalet avtal som ogiltigförklaras på grund av obehörighet, och om du menar praxis som i hur det allmänt fungerar så är det ju svårt att påverka vad folk gör när de är omedvetna om rättsläget.
Jag vet inte vad du menar med att avtalet "gäller" men det vi pratar om är ju konfliktsituationer; lägen där det är tvistigt huruvida ett giltigt avtal ingåtts eller ej. Det är då ej tillräckligt att motparten handlat i god tro för att avtalet i och för sig ska vara juridiskt giltigt.
Jag är tämligen skeptisk till att ond tro och saknad behörighet skulle vara den vanligaste anledningen till ogiltighet. Jag får dock anta att ditt påstående är väl underbyggt.
Återigen så är det svårt att påverka vad människor gör omedvetna om rättsläget, och det finns dessutom massor av skäl till att potentiellt ogiltiga avtal aldrig kommer till domstol (ett vanligt skäl är säkert ratihabering). Jag tycker för övrigt att vi kan hålla oss till det civilrättsliga läget i Sverige idag, och kan då konstatera att om man ingår avtal med obehöriga personer tar man en risk.