Tycker hen är överskattat. Själv använder jag h*n när jag skriver något och tänker fortsätta med det.

Det ser ju dock inte så bra ut om det handlar om annat än ett privat samtal. Det finns ju dessutom fler ord att välja bland även om de säkerligen ytterst sällan passar in i sammanhanget.

Jag använder den i stället för hen och tycker det fungerar alldeles utmärkt.
Dessutom finns vederbörande och andra uttryck.

Att hen-förespråkarna förespråkade just hen och inte den som redan existerar tror jag är ett stort misstag om målet är att få större användning.

Införandet av ordet "hen", och dess populära uppsving de senaste åren är en delmängd i diskursen som säger att man inte får benämna individer med något som kan identifiera dem på något sätt, eftersom det kan vara kränkande. Och eftersom Svenskar tycks vara världens mest lättkränkta folk så får vi se detta drivas in absurdum där t.ex. gärningsmän inte längre kan beskrivas med signalement som pekar ut dem som tillhörande någon identifierbar grupp.

Detta är en förlamande och fördummande process i ett samhälle där ängslan att framstå som rasist, chauvinist eller någon annan ist är så utbredd att det ibland tar sig komiska uttryck när man i sin iver att uttrycka sin vidsynthet gör bort sig rejält (case in point: Brandos och SD).

Nu säger jag inte att "hen" nödvändigvis är ett dåligt ord, tvärtom är det sannolikt högst praktiskt och ett ord som behövs. Men kontexten i vilket ordet nu lyfts fram framstår som patologisk och är snarare ett uttryck för det offentliga Sveriges åsiktsförakt gentemot allmänheten. Här har det alltid varit viktigare att tycka rätt och att diskutera åsikten snarare än att diskutera sakfrågor. Resultatet har blivit att Sverige är världens mest navelskådande nation och vi Svenskar har en självbild som på något märkligt sätt balanserar mellan en otrolig självgodhet och ett lika otroligt självförakt.

Ok. Dags. Att. Släppa. Tangentbordet.

Det är nog ändå en ganska liten minoritet som hyser de åsikterna om ordet? Naturligtvis så är det dessa som hörs och syns mest i likhet med extremerna på andra sidan som blir lika skogstokiga de så snart någon på andra sidan yttrar sig. Det är bara att ignorera sådana ytterligheter eftersom det är ungefär lika lönt att diskutera med sådana personer som det är för Reinfeldt att samtala med Jimmie Åkesson.

Vad gäller gärningsmän så är det knappast relevant i sammanhanget. Det är polisen som ska göra bedömningen om ett signalement ska gå ut till allmänheten eller inte; inte du, jag eller massmedia.

Säger du h-asterisk-n också?

För övrigt tycker jag att hen har sitt största behov vid en nyfödd bebis. "Vad heter den?" ser föräldrarna som att det inte är en människa. Och säger man vad heter han/hon utan att känna till det innan så har man 50% fel :) Alternativen utan hen blir ett väldigt konstlat uttryck i stil med "Vad heter lillen?"

Jag tror knappast att Åkesson kvalificerar sig som "extrem" i något sammanhang (för jag antar att det var honom du syftade på), möjligen är han extremt träig, en egenskap som han delar med majoriteten av våra sk politiker.

Sedan att det här med signalement inte skulle vara relevant håller jag inte med om. Det finns många exempel där polisen gått ut med signalement där de sedan fått backa och "göra en pudel" då mediadrevet gått loss. QED.

Ge gärna något eller några exempel på det. Vore intressant att läsa om.

I just detta fall skulle jag nog föredra att säga:

- Vad heter barnet?
- Vad heter det lilla knytet?
- Har bebisen fått ett namn ännu, vad är det?
- Vad heter bebisen?
- Vad kan den här lilla krabaten heta då?
- Vad kan den här lilla skrynkelpåsen heta?

Där har du 6 minst lika relevanta och bättre bassande (med en stor portion humor inbakat) frågor än:

- Vad heter den?

Använder ni seriöst "hen" i tal utan att känna att det på något sätt är konstigt? Vet inte om det är lokalt för där jag bor, men personligen hade jag nog blivit skrattat i ansiktet av i stort sett varenda människa jag någonsin träffat. Det känns som att man konstruerar ett problem i brist på annat.