Intressant!

Enligt din definition "förmyndaren gjort det möjligt för den omyndige att uppträda så att det ser ut som om han har tillåtelse" så måste ju att ringa ett betalnummer anses vara ett undtantag från grundregeln ?!

En förälder är självklart ansvarig för att lära sitt barn att man inte får ta pengar ur pappas plånbok, att man inte får snatta att man inte får ta godis ur köksskåpet utan att fråga etc etc. Varför skulle det INTE vara föräldrarnas ansvar att lära sina barn att betalnummer kostar pengar på riktigt ?!?
Sedan ska självklart en Internetsida tydligt förklara detta och ha rutiner för att kompensera dom, vars barn, har missbrukat detta. Att locka till överdrivet spenderande (som ev. Habbo gör) är ju klart tveksamt rent etiskt.

I grunden kan det dock inte vara mer oetiskt att locka barn att köpa en internettjänst än att locka dom att köpa godis, serietidningar eller t.ex. samlarkort. (Så tyckte jag det framställdes i Plus)

Skulle tro att 99% av alla barn/föräldrar klarar av att hantera detta utan problem, så lösningen borde inte vara att angripa möjligheten till att köpa tjänster via betalnummer/SMS i sig. Det skulle inte vara bra. Många nya, innovativa, kul och ibland riktigt bra ställen använder denna möjlighet till betaltjänster.

Jag tycker inte att Habbo lockar barnen till överdrivet spenderande eftersom dom faktiskt har den här spärren. Då tycker jag att t.ex. Lunarstorm är värre, eftersom dom inte har någon spärr.

Jag tycker, precis som du säger, att det inte är mer oetiskt att sälja tjänster som är riktade mot barn på Internet än att sälja Pokémon-kort i den lokala leksaksaffären.

Det är inte min definition. Jag citerade en bok som i sin tur analyserat praxis.

Boken ifråga har sannolikt hämtat delar (om inte allt) av sitt stöd från rättsfallet RH 1988:82 vilket handlade om Ebba, 13 år, som köpte stövlar för 840 kronor. I slutet av domen finns följande att läsa: "Ebbas förmyndare har visserligen inte lämnat sitt samtycke till just det inköp som målet gäller. Ett samtycke enligt 9 kap 7 § 1 st föräldrabalken behöver emellertid inte avse en viss bestämd rättshandling utan kan vara mera generellt, dock inte så vidsträckt att den omyndige fritt får bestämma över sina angelägenheter (jfr Nial anf arbete s 222). Genom att Ebbas förmyndare har lämnat henne en summa pengar för att Ebba själv skulle köpa bl a ett par stövlar får förmyndaren anses ha samtyckt till det aktuella inköpet."

I vissa fall tror jag det skulle vara mycket svårt för Habbo hotel att hävda samtycke, ofta finns ju sådant över huvud taget inte. I vilket fall som helst är det viktigt att notera att det inte handlar om företagets befogade uppfattning utan det viktiga är förmyndarens samtycke.

Sorry - jag förstår såklart att det inte är DIN definition.

Jag tycker du motsäger den definitionen själv.

Om definitionen är: "förmyndaren gjort det möjligt för den omyndige att uppträda så att det ser ut som om han har tillåtelse"

Så är det väl solklart(?) att förmyndaren har gjort detta möjligt genom att tillåta att betalnummer rings från telefonen ?! Enligt den definitionen krävs ju INTE samtycke utan bara att förmyndaren gjort detta möjligt ?!!

Beklagar den sista meningen, den är felaktig. Angående betalsamtal anser jag personligen att det vanligen inte torde utgöra samtycke i och för sig.

Följande ur domen kan vara av intresse:

Så om man inte spärrar sin hemtelefon för betalsamtal har man gett samtycke till att ens barn använder den för just detta?

Jag köper inte den definitionen eftersom förmyndaren inte gjort det möjligt att använda telefonen för betalsamtal. Detta är en passiv och indirekt handling att inte spärra sin telefon. Snarare borde det aktivt påvisas att den minderårige får agera på egen hand.

Sannolikt inte, men har man gett den underåriga en mobiltelefon med kontantkort kan man inte gärna hävda att man inte möjliggjort telefonerande.

Personligen - jag har varken stöd i lag, doktrin eller förarbeten - tror jag att en domstol precis som du säger inte skulle anse att innehav av en telefon i hushållet som den underårige får använda till sedvanliga samtal utgör en sådan handling som skulle ge motpart befogad uppfattning att det skulle finnas samtycke till dyra betalsamtal.

Edit: Ändrat så det tydligare framgår vad jag menar.

Om man behövt aktivera betalsamtal hade jag delvis köpt argumenten.
Men så är inte fallet, och nästan alla har telefon, innebär det att de automatiskt gett deras barn rätt att beställa för tusentals kronor? Knappast.

Det köper jag.

Dock står det ju definitionen "möjliggöra" inte "samtycka", vilket i detta fall är en väsentlig skillnad !?!. Så om definitionen är det som gäller så borde Habbo ha rätt?!

Bara för att driva diskussionen till sin spets.

Jag har en burk med småpengar hemma. Mitt barn tar 100 kronor i den och köper godis närmaste affär. Jag skulle inte komma på tanken att kräva tillbaka pengarna från godisaffären då.

Vad är skillnaden ? Det man kan hävda då är att ett barn inte förstår att det kostar pengar att ringa ett betalsamtal, men det förstår värdet av riktiga pengar. Jag tycker nog fortfarande att ansvaret för att lära ut detta ligger hos föräldrarna... Givetvis förutsatt att websidan tydligt talar om att det kostar pengar på riktigt att ringa.