Jag tillhör den gruppen som inte bryr mig om Google samlar in information om mig. Inte pga att jag inte orkar bry mig, utan jag bryr mig helt enkelt inte. Jag struntar i om Google vet vilken min favoritfärg är, om jag har drabbats av hemorrojder, eller i hemlighet gillar duetter med Barbra Streisand.
Jag kanske är korkad, men jag fattar inte på vilket vis informationen som Google samlar in om mig skulle kunna missbrukas. Det enda hotet som jag ser från Google är deras monopolställning. Eftersom jag använder Google för att söka information så skulle de rent teoretiskt kunna välja vilken information som de vill visa mig. Men där är Google bara en välkommen motpol till statsmaken, som sedan jag var liten har bestämt vilka tv-program som jag får titta på, vilken sprit jag får dricka och vilka historieböcker jag fick läsa i skolan (mina friheter vad gäller TV och sprit har dock ökat avsevärt sedan 90-talet, så jag kan inte inte längre beklaga mig på de punkterna).
Men ok. Jag är den första att erkänna att jag förmodligen kommer att få problem om det någon gång i framtiden blir olagligt att gilla blått, rött eller vitt. Google skulle lätt kunna plocka fram information om hur många blå skjortor jag har köpt och alla vita möbler som står i min lägenhet. Men som jag ser det så är det inte informationen som är ett hot mot mig. Hotet existerar snarare i den lagstiftning som kan komma att bli till. Inte i informationen som sådan.
Exemplet med färger kanske är löjligt. Men låt säga att jag är bög. Problemet som jag ser det skulle aldrig vara att andra fick veta att jag var det. Problemet skulle snarare vara om det blev olagligt att vara det. Så länge som Google inte har legislativ makt så upplever jag dem inte som ett hot mot min person.
|
